20050929

En förgången fredag

Jag är inte på något sätt dum i huvudet eller i total avsaknad av självinsikt. Jag vet att det inte är någon annans fel än mitt att jag har ett tråkigt jobb och ett ganska minimalt socialt liv. Men jag vill inte att snygga, 23-åriga juridikstudenter med cirka noll motgångar i sitt unga liv, skall berätta det för mig. Det hände för några fredagar sen på en sammankomst. Det var i Lund och jag pratade med två unga juridikstudenter varav den ena är för mig en totalt okänd människa. Naturligtvis ställs den obligatoriska frågan "vad pluggar du då?" Resten av konversationen fortlöpte ungefär så här:

Henrik (H): Jag pluggar inte. Jag jobbar och det är fanatiskt ointressant så jag pratar gärna om något annat.
Okänd juridikstudent (Oj): Ok, jaha.
Bekant juridikstudent (Bj): Men jaha, jag var säker på att du pluggade.
H: Nej, det var några år sedan.
Bj: Men vad jobbar du då med?
H: Siffror, men som sagt det hela är ganska ointressant.
Bj: Varför är du kvar då?
H (med stigande irritationsnivå): Jag är inte så attraktiv på arbetsmarknaden direkt.
Bj: Men du är ju kvar av egen fri vilja så då har du ingen rätt att klaga.

Att berätta för mig att jag inte har rätt att klaga och gnälla är ungefär som att säga att man inte har någon rätt att andas. Det är helt enkelt livsnödvändigt. Så här har vi alltså en ung, söt tjej, med allt att döma en ljus framtid, som dels vägrar släppa samtalsämnet och dels säger till mig (mig!) att sluta klaga.

H: Kom igen när du misslyckats med precis allt du har påbörjat i livet, din perfekta jävla göteborgssugga!

Det sista sade jag naturligtvis aldrig utan jag nöjde mig med att tänka det och ta nästa buss till Malmö. Sur som ett åskmoln, med en ensam och förstörd helg framför mig.

Till historien hör naturligtvis att Bj är en människa som jag varit intresserad av på ett mer intimt plan och faktiskt tom försökt stöta på lite civiliserat (händer i stort sett aldrig annars) och hon är numera ihop med en av mina närmsta vänner. Ett vanligt fenomen, mina vänner är snyggare och mera intressanta än vad jag är. I andras ögon. Helt plötsligt framstår i alla fall Bj som en bredarslad otrevlig parantes som förhoppningsvis snart försvinner ut ur bekantskapskretsen lika fort som hon dök upp. Huruvida det beror på att hon faktiskt inte framstår som speciellt trevlig längre eller det faktum att hon ratade mig för god vän får andra bedöma. För mig spelar det inte så stor roll.

För övrigt är jag ganska van vid att inte bara vara oattraktiv på arbetsmarknaden utan även på köttmarknaden (i brist på bättre ord).